chili&garlic

Skafferiet på Söderslätt

Komplex relation…

1 Comment »

Jag är numera fullständigt förälskad i B. Jolokia. Denna kärlek är som andra kärlekar, förenad med en viss spänning.

Det som är lite farligt är mer spännande. Smaken är underbar, hettan likaså (om den doseras rätt). Det som kittlar är att det är så nära att få på käften om man skulle ta aningen för mycket. Detta gör det till en komplex relation som jag uppskattar i allra högsta grad.

En annan sak är att även om mina smaklökar och Capsaicinreceptorer i munhålan kan hantera den nivå som jag försöker hålla, verkar inte andra anatomiska avdelningar göra det lika samarbetsvilligt.  Faktum är att när jag inmundigar andra arter/sorter av dessa frukter finns det inga spår av någon fysisk obalans.

I afton, efter en kulinarisk anrättning med pasta och en fantastisk köttfärssås (med prefixet: “add your own hot shit to your own plate” från mamman till mina barn), händer det grejer.  Först går jag lite diskret och leker Louis Armstrong i området av södra Janne. Ingen märker av nämnda koncert. Även om någon hade märkt det, har jag två ungar och en hund att skylla på, så jag sitter säkert, i alla fall för stunden.

Ett par glas gott vin och några hjärncells-av-aktiverar-program på tv:n senare, är jag och hundfan ensamma kvar på bottenvåningen i harmoni med tystnaden då helvetet brakar lös. Jag vet inte vilket som kom först, hunden som far upp som en raket, morskt skällande, eller att att ljudet av vulkanen i min mage når mina öron som kontaktar min vid tillfället pausade hjärna (se ovan nämnda sk fredagsunderhållnings-TV). I vilket fall som helst, så blev det livat i bondgården för en stund.

Försök tysta en vaktande tokskällande Schäfer med orden: “Tyst hunnafan, det var bara husses mage som lät jättekonstigt”……. Funkar inte, kan jag säga.

Det som däremot funkar är att låta magen låta igen medan Roger (Schäfern) för en sekund har uppmärksamheten på mig.

Det var hysteriskt roligt att se hans min när hans inbillade inkräktare han skäller på faktiskt fanns inne i husses mage. Han la huvudet på sned i ca 45 grader och efter en sekund eller två åkte öronen bakåt och han såg enbart skamsen ut varvid han lufsade iväg mot sin plats under trappan.

Husse skrattade så tårarna rann för ett ögonblick, sen fick jag fick ta snabbaste vägen till avträdet i all hast.

One Response

Hehe,
jag kan se det framför mig – Roger (har haft schäfer själv) med sorgsna ögon och huvudet på sned, lommar tillbaks till platsen under trappan.
Fint och roligt skrivet!
Bra blogg du har här!
Mvh,
Peter

  • Leave a Reply

    *